Barn?!

Nu fnular jag på om jag någon gång tänkt högt gällande mig själv och barn här i bloggen. Tror inte det. Det finns en väldigt enkel anledning till det. "Gärna, men inte nu." De senaste åren är det dock massor av folk som fått barn till höger och vänster. Det har varit väldigt.. spännande. Lite smittsamt också tror jag! Vissa dagar tänker jag på det mer än andra. Det enda jag då ser ute på stan är barn. Barnvagnar, mammor, pappor och så vidare in i oändligheten. Ungefär som när man är bitter singel och BARA ser par överallt på stan. Man ser väl vad man vill se antar jag. Eller man ser det man själv vill ha, eller där man vill vara i livet.

Skitsamma, det jag ska komma till är följande: en konversation från imorse. Jag har gått omkring den senaste veckan, sur, deppad och känt mig som en köttbulle. Det enda som kan råda bot på det är den speciella veckan i månaden då det kan kännas som att livet startar om på nytt. Imorse hände det. Jag hoppar jätteglad och nöjd in i sovrummet och utbrister "Nänä, inga barn den här månaden heller, YES!". Han säger "Vad tråkigt!"

HUH??? Jag ramlade nästan av sängen när han sa så. Han lät helt uppriktig! Syftet med det jag sa var absolut inte att "vad bra, nu är det lugnt minst en månad till", utan det var ju just den här jobbiga känslan jag haft nu i flera dagar. Så säger han sådär.

Ja tyck om han!!!

(Men jag tror inte det kommer bli några barn gjorda inom den närmsta framtiden ändå.. )