Jag har en lugn och obesvärlig tisdag. Har egentligen inte gjort ett dyft på hela dagen och det är så skönt! Det var länge sedan jag hade lugna dagar såhär. Mitt i veckan dessutom?
Nu sitter jag faktiskt mest som ett frågetecken. Vad hände exakt? När hände det? Varför? Berodde allt på mig?
"Jag ser dig inte i mitt liv längre bara.
Eller mig i ditt."
Hårda ord men ändå så förstår jag. Ändå inte. Varför vara så drastisk? Hon har tagit bort mig som vän på Facebook samt raderat mitt nummer. Å andra sidan, den här personen har inte funnits i mitt liv heller de senaste 7 månaderna. Så det är ju ömsesidigt på ett sätt. Ändå har jag inte menat att medvetet skjuta henne åt sidan, det bara blev så.
Jag vet precis vad jag har sagt och gjort, samt vad jag kanske borde ha sagt eller gjort för länge sen. Ändå kan jag inte tänka klart nog för att inse om det är rätt eller fel?
En sak har jag insett under den senaste tiden, att man lätt blir arg/ledsen/besviken på andra människor när de inte motsvarar ens egna förväntningar (eller, det kanske är DÅ man just känner de känslorna). Jag kanske förväntar mig att min chef vore smidigare som chef, och när han sen kläcker ur sig diverse saker blir jag arg. Han är inte den chef jag förväntar mig att han ska vara. Eller, jag förväntar mig att min arbetskamrat X ska göra si eller så, och när X inte gör så blir jag sur.
Men om man vänder på det är många sådana känslor rätt obefogade eftersom förväntningarna man har på sig inte alltid är solklara. "Bara för att JAG förväntar mig att DU ska göra såhär istället för sådär har DU gjort fel". Det håller inte riktigt. Jag menar inte att man aldrig kan ha några förväntningar över huvudtaget, men det finns gränser och dessa är jäkligt svåra och ofta ligger de i en gråzon hela bunten.
Jag vet precis vad jag har sagt och gjort, samt vad jag kanske borde ha sagt eller gjort för länge sen. Ändå kan jag inte tänka klart nog för att inse om det är rätt eller fel?
En sak har jag insett under den senaste tiden, att man lätt blir arg/ledsen/besviken på andra människor när de inte motsvarar ens egna förväntningar (eller, det kanske är DÅ man just känner de känslorna). Jag kanske förväntar mig att min chef vore smidigare som chef, och när han sen kläcker ur sig diverse saker blir jag arg. Han är inte den chef jag förväntar mig att han ska vara. Eller, jag förväntar mig att min arbetskamrat X ska göra si eller så, och när X inte gör så blir jag sur.
Men om man vänder på det är många sådana känslor rätt obefogade eftersom förväntningarna man har på sig inte alltid är solklara. "Bara för att JAG förväntar mig att DU ska göra såhär istället för sådär har DU gjort fel". Det håller inte riktigt. Jag menar inte att man aldrig kan ha några förväntningar över huvudtaget, men det finns gränser och dessa är jäkligt svåra och ofta ligger de i en gråzon hela bunten.
Jag blir inte klok på detta tänkande. Speciellt när jag inte kan tänka klart utan allt blir halvtänkta tankar som aldrig leder någon vart..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar