Idag har jag tänkt på livet som i kapitel. Vissa längre och andra kortare. Några fruktansvärda och en del himmelska. "Före Anders". "Efter Storuman". Sommaren 2009. Hösten -08. Idag har ett kapitel tagit slut och jag är helt ärligt riktigt nedstämd över det. Nu blir jag aningens sentimental också, men det bjuder jag på. Nu är det tiiiiidig torsdag och på nätterna får man sväva iväg!
Grejen är att sånt här händer hela tiden. Folk som kommer och går ur ens liv. Nu är det ingen som har gått och aldrig kommer att komma tillbaka, utan det är bara tillfälligt. Men ändå, nu känns det som att ett kapitel av mitt liv är avslutat.
Det handlar om Mattias. En helt vanlig människa av årgång 1988 som har varit guldkanten på min arbetstillvaro under lite mer än 1½ år. Han har jobbat på många olika avdelningar på jobbet men om man räknar ihop allt tror jag att han spenderat mest tid inne i Blästern. Eller Blaizzern rättare sagt. Jag kan knappt räkna alla gånger han fått mig att skrika och gråta av skratt. Han är en sån där som alltid får en på bättre humör, hur pissiga dagar jag än haft eller hur förbannat jag än vart på de högre uppsatta på jobbet.
Jag tror det handlar mest om humorn ändå. Skratta är ett sätt att känna samhörighet med andra människor, och en isbrytare kan ofta vara ett skämt. Jag brukar ofta försöka få andra att skratta, allt blir så mycket roligare då. Han delar första platsen med två andra om att vara de roligaste människorna jag känner. Han har massor med andra bra sidor som gör att jag tycker så jäkla bra om honom, men jag kommer alltid att minnas mest tack vare allt det roliga.
Imorgon åker han till Göteborg för att tidigt på fredag hoppa på ett plan mot Afrika. I fyra månader ska han vara typ arbetsledare för vägbyggare i Uganda och jag tror att det där kommer vara ett sjuhelvetets äventyr. Han har pratat om det så länge och nu blir det äntligen av. Jag känner resfeber fast det inte ens är jag som ska åka! I maj kommer han hem igen och förhoppningsvis kommer han tillbaka till jobbet.
Som sagt, det är bara tillfälligt och ingen vet vad som händer sen. Men det känns vemodigt. Jag kommer att sakna honom, och jobbet kommer inte alls bli detsamma. Men men, det finns andra bra människor där. Jag fick en inbjudan om att följa med på Vild och Skild nästa helg. Förfest i Timmersdala med folk från Sveriges alla hörn, och sedan Bogrens där Arvingarna ska spela. Singlar får ett grönt band, upptagna ett rött och de som är osäkra får en tredje färg. Det skulle vara skitroligt, bara för att det är nåt jag aldrig annars gör. Festerna det senaste åren har alltid bestått av i princip samma folk. Nu är det bara nya människor, och det slår sällan fel!
Tack och bock för mig. Nu väntar sängen och en stekhet Kottsing som är jättesjuk! Tycker så synd om honom. Imorse låg han i soffan i tre timmar utan att slå på tv:n, datorn eller ens hämta snus. Han bara låg där och hade så jäkla ont i halsen. Så ynklig, så sjuk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar