Framtiden?!

Igår fick jag frågan om framtidsutsikter. Var är jag om två år? Det är ändå inte en orimligt ställd fråga, med tanke på att två år kan gå kanske fort. Om två år ska jag snart fylla 25. Om två år är det 2011, helt sjukt, men elva år sedan milleniumskiftet. Det kanske är dags att börja planera lite? Sätta upp lite konkreta mål?

Å andra sidan har jag lärt mig att det blir aldrig som man tänkt sig. Jag planerade aldrig att flytta söderut, och jag tänkte definitivt inte att jag skulle trivas så otroligt bra som jag nu gör. Det sprack med anledningen till varför jag kom hit, men jämför man nu med för tre år sedan är jag mer tillfreds med tillvaron nu. Jag tror hela tiden att jag har det bra, men när man ser tillbaka kan jag oftast se att det bara blivit bättre. Ta då idag som exempel, jag vaknade till en ny fin dag. Hjälpte min pojkvän att bära upp ett akvarium. Just innan surrade jag lite med Johanna om cash utan dess like, helgens planer och vita tröjor. Jag har honom och jag har Johanna nära. Bland de viktigaste personerna just nu. När vi var klara satte jag mig i min bil. MIN BIL. Min lilla älsklingsbil som just nu är lite trasig efter kollisionen med den där jävla grävlingen. Imorgon ska den lämnas in för service och kamremsbyte, och det i sig är inga problem då jag lagt undan pengar sedan tidigare. Min bil. Åker sedan hem till min lägenhet, som numera är MIN lägenhenhet. Visserligen är den betald med pengar som jag lånat från banken, men det är inga stora summor det handlar om.

Nu har jag duschat och ska betala räkningar. Hyra, försäkring för bilen och bredbandet. Inga problem heller då jag öppnade lönebeskedet och såg att jag fick en skaplig lön som jag inte är missnöjd med. Den räcker till allt och lite till.

Om en halvtimme ska jag sätta mig i lilla bilen igen och åka till jobbet som jag trivs bra med. Vi ska börja dagen med ett möte som däremot kanske inte blir så roligt. Men jag har ett jobb där jag får gå på möten i alla fall.

När jag tänker efter nu och ser till vad jag har så är jag sketanöjd med allt som det är nu. Några små bitar fattas, t ex en äckligt bra och nära kompis och en lite mer vältränad kropp, men det är inget som är omöjligt. Nej, jag är så gott som till 100 % tillfreds med saker som det är nu. Men det är nuet det handlar om. Det är roligt att planera och genomföra saker som ligger nån eller några månder fram i tiden. Tattoobåten till exempel och utlandsresan i höst. Men det är bara att inse att allt kommer inte att fortsätta så här för evigt. Jag kommer att vilja ha mer, något bättre, något annorlunda. Kanske inte högre lön eller en större lägenhet, men större utmaningar. Nu har jag fixat allt jag vill ha, kommit i mål, men då är frågan, vad tusan ska jag sätta för mål från och med nu? En mil innan födelsedagen precis som förra året?! Leva mer ekonomiskt och spara ihop till nåt, t ex att byta upp mig när det gäller bilen?

Jag blev helt kluven av frågan igår och det satte verkligen igång tankeverksamheten. Var är jag om två år?! Var vill jag vara? Vill jag vara nånstans där jag nu tror att jag vill vara?

Nu vet jag vad den här dagen ska ägnas åt, eftertanke utan dess like. Det är alltid roligt att kämpa för att försöka nå ett mål man satt upp, men det är vägen dit som är det roliga. När man väl är i mål så är det bara... över.. Visst kan man njuta av vad man presterat men det är jakten som stimulerar.

Nog med surr för idag.

Appropå livet och ingenting har jag köpstopp på ett par saker: väskor, underkläder, sakersomhamnaribadrumsskåpet, små larviga utgifter på Statiol som ändå blir en hundring per stopp samt tidningar. PUNKT SLUT!

Hejdå!