Den enda som hört precis allt, fått ta all skit när jag varit förbannad, alltid förstått, alltid peppat, aldrig dömt och alltid funnits där är min dagbok. Av någon anledning kan jag inte vara så ärlig mot mig själv när jag pratar med andra. Enda gångerna det fungerar är när jag skriver i min dagbok. Inte den här, utan min fina blommiga dagbok som fått stå ut med en hel del. Jag har skrivit dagbok i bra många år nu, och det är alltid lika underbart jobbigt att gå tillbaka och läsa. Nu känner jag dessutom att det jag skriver börjar hjälpa mig själv på rätt vägar. Det hjälper verkligen när jag släpper alla hämningar och är totalt ärlig och skriver precis det jag tänker. Ibland skriver jag först och erkänner därefter att det faktiskt är så jag känner.
Oftast resonerar jag ganska klokt ändå. Ibland är det total katastrof men för det mesta kommer jag fram till bra saker. Det svåra är att leva upp till det bara. Jag kan skriva att jag ska göra såhär nästa gång det händer, eller säga sådär nästa gång nån förväntar sig ett vettigt svar, men det är tyvärr sällan det händer. Därför är nästa steg i denna utveckling att bli mer rak mot andra, och därmed mer rak mot mig själv. Jag tror att jag vinner nog på det i längden, även om det är tufft att stå på sig.
Nu har jag suttit och läst tillbaka på det första tio månaderna av det här året. Anders där i början, hur det kändes då. När jag fick jobbet. När jag och Anders gjorde slut. Mr Y som jag råka bli lite betuttad i. Mr Z som eventuellt också finns med i karusellen. (OMG vad han är snygg, men det kanske verkligen bara ska vara ett dreggelobjekt?) Flytten till Mariestad. Grisbonden som var ashet och sjöng som en gud. Grisbonden som senare visade sig vara aningen knepig. El Kotto som bara råkade trilla rakt framför mig och funnits med i snurran sen dess. Och vart är det på väg nu? Det här är inget jag tänker gå in på här såhär öppet. Vågar ju knappt resonera om han i den riktiga dagboken. Det jävliga med att prata med andra om saker är att folk dömer så fort. De flesta i alla fall.
Efter några diskussioner med min sambo (som för övrigt är den bästa tänkbara sambon i hela världen) ska jag jobba vidare på mitt aningen för lilla ego för mitt eget bästa. As usual har jag i teorin tänkt ut allt till 100 %. Jag vet PRECIS hur jag ska göra för att komma dit jag vill. Men ja, i praktiken blir det något helt annat.
Funderar fram och tillbaka på det här med att ha ett förhållande med någon. Om det är värt? Säg att man är singel och väljer sitt sällskap efter dagens humör blir det för det mesta jäkligt roligt. Man väljer själv helt enkelt. Är man tillsammans med någon har man typ nästan flutit ihop lite och blir begränsad. Jag syftar inte på den biten att man inte ska ut och drälla runt med andra, men grejen att den andra personen tar upp så ofantligt stor plats i ens tankeverksamhet. Är DET värt det? Det beror på helt och hållet vart i livet man befinner sig. Jag vet på ett ungefär vart jag står nu och det absolut sista jag skulle göra nu är att flytta ihop med någon. Sen kan man heller aldrig säga aldrig. Om jag skulle bli kär i någon skulle förmodligen de tankarna blekna rätt fort. Det blir liksom inget problem längre. Men tills dess tänker jag satsa på mig själv och runka i motvind. Och efter närmare eftertanke har jag inte plats för någon annan nu på det sättet.
Nog om detta. Igår var det mysigt. Vi åt tacos och såg film och sen drog jag och Carro ner på stan. Nattetid. Fatta att det är dag som natt att gå där nykter och bara iaktta. Men det var roligt, och nån gång framöver ska jag försöka mig på en hel utekväll nykter. Idag vaknade jag pigg och glad och om en halvtimme ska jag ut på en fin powerwalk med min fina vän och sedan väntar en rolig kväll i Lidköping. Elin, here I come!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar