Idag har tankarna vandrat omkring 123 varv i skallen. Nu har jag hamnat i en ganska dryg sits och jag vet allvarligt inte hur jag ska bete mig. Vad ska jag göra? Måste jag göra nånting? Problemet är att J flyttar om tre dagar, så från och med söndagkväll kommer jag att vara mer ensam än jag nånsin varit förut. Ingen Flanders, ingen Åsa, ingen Johanna. De vänner som finns med i bilden bor långt åt skogen (Lidköping, Skövde, Skara osv..). Nej, här i Mariestad känner jag INGEN förutom de jag jobbar ihop med. Men det är jobbarkompisar lixom. Det här ger mig fullständig panik emellanåt. Från att ha haft allt, till att inte ha nånting kommer som en väldigt stor omställning.
Det här har jag vetat om ett tag, men jag har alltid valt att inte tänka på det. Skjuta bort helt enkelt, försvarsteknik. Men nu är den bittra sanningen här och det gör mig riktigt jävla nedstämd. Om nån kan vara vänlig och berätta för mig vad jag ska göra på midsommar blir jag en mycket glad man.
Jag vet att allting ordnar sig till slut, men dagar som denna är heller inte nåt man kan bortse ifrån. När jag satt och jobbade var tårarna en mikrosekund från att välla fram. Prick nu känns läget lite mer stabilt men ändå. Vill inte vara själv. Och när jag flyttat så jäkla mycket de senaste åren har det blivit så att jag aldrig hittat nån riktigt bra vän som alltid finns där. Så fort saker börjar arta sig drar jag vidare. Idag när jag funderade tänkte jag som hastigast att jag skulle flytta igen. ÅH! Det jag blir mest förbannad över är att jag tycker så FÖRBANNAT synd om mig själv. Det är väl ändå bara att rycka upp sig?
Har en livlina som jag ska ringa nästa vecka! HÅLL TUMMARNA!
1 kommentar:
jag förstår. Just nu så har du en tid av mental förberedelse innan det är dags, men dagen D kommer ju i alla fall. Vad hände med alla människor du o lillstrumpan träffade på Olstorp? Dessutom, jag-vi är bara en natt på tåget bort!!!!å det är inte långt!
Skicka en kommentar