Det hjälper att prata om det.

Jag har märkt en sak hittills. Hela den här gå ner i vikt grejen känns mycket enklare om andra vet om det, och om jag får prata med andra om det. Ikväll har suttit med två väldigt betydelsefulla människor och pratat bland annat om det jag håller på med just nu. Det känns så skönt när jag vet att det finns människor som stöttar mig och verkligen bryr sig. Ni är guld värda!

Det går i alla fall bättre med fröna nu. Jag strör helt enkelt en matsked åt gången över maten, och äter upp det med sked. Oljan är inga problem. Inte heller omega 3-kapslarna. Nu vill jag bara komma igång med träningen. Det ska bli så roligt! Imorgon ska jag visserligen simma, men jag vill ha ett stadigt schema så jag vet vad jag ska göra. Ser fram emot den försenade träffen på måndag också.

Funderar mycket på det här med att "fuska". Jag tänker efter ibland, om jag ska bara ta en liiiiten bit av det där. Behöver inte vara något onyttigt, bara det är nånting. Men helt ärligt så känns det så långt ifrån just nu. Jag kan inte, jag vill inte och jag ska inte. Jag hoppas att detta kan finnas med mig senare också, när jag är helt klar med sopporna och ska äta på egen hand. Att jag inte har något behov. Det är ändå något som funnits med väldigt länge nu. Äta. Att det hör till att äta nånting gott på fredag eller lördag kväll ( som visserligen på senare år har blivit lite oftare än bara helgkvällarn). Det har blivit så förstorat. Jag tänker tillbaka på när jag t ex skulle ut på stan och spendera. Visst var det roligt att handla, men minst lika roligt att sätta sig ner och äta nånstans. Sakta men säkert börjar jag inse att jag hade/har stora problem med mitt ätande. Hela min vardag kretsade runt mat. Nu är jag läskigt ärlig mot mig själv, men det är väl som alla andra missbruk. Förnekelse in i det sista.

Jag funderar vidare. Varför är mat en sån stor del av mitt liv? Släkten på min fars sida är en s t o r släkt. De flesta är allvarligt överviktiga, och är bästis med fikabrödet och hamburgarna. Ligger det i generna? Den andra sidan är raka motsatsen.

ÅÅÅÅH vad det känns underbart att vara på gång! Nu har jag tappat lite mer än 5 kilo. Fem mjölkpaket. Jag ser själv skillnaden i spegeln, och några har börjat att påpeka att det jag är mindre. Eftersom jag aldrig varit normalviktig ska det bli så spännande att se hur min kropp ser ut utan många extrakilon. Vem vet, jag blir kanske värsta heta bruden? :) Det återstår att se.